En historisk tillbakablick


Idrottslivet i Ingå innan föreningen grundades

I likhet med många andra finländare har Ingåborna genom tiderna varit vana att röra sig i skog och mark och då var skidning och löpning normala verksamhetsformer. I början av 1910-talet försökte ungdomsföreningarna få till stånd organiserad tävlingsverksamhet, antagligen inspirerade av de olympiska spelen i Stockholm 1912, men om detta finns inga anteckningar.

Den första egentliga antecknig om tävlingsarrangemang inom socknen finns från 1920, när skyddskåren arrangerade tävlingar i 3-kamp på Täkter-Malm. Hela 10 deltagare ställde upp och segern gick till F Lönnqvist från kyrkbyn. Man tävlade även i en stafett omfattande 5x200m, som vanns av Västankvarn.

I Täkter hade därvarande ungdomsföreningen en verkligt aktiv period under andra delen av 1920-talet, och man gick t.o.m. så långt att man 1925 anslöt sig till Svenska Finlands Idrottsförbund (SFI). Man fick till stånd ett utbyte med Sjundeå IF, med vilken man tävlade om ett vandringspris i sexkamp. Tävlingen hölls åren 1925-1928.

Under 1920- och 1930-talen arrangerades tävlingar  närmast i skyddskårens och ungdomsföreningarnas regi. På programmet fanns skidning, simning, orientering, gymnastik och friidrott. Skyttet omhuldades naturligtvis särskilt inom skyddskåren. I samband med att man invigde skyddskårens skjutbana i Torp  1926 planerades också en idrottsplan i anslutning till banan, men det dröjde ända till 1934 innan man fattade beslut om en bobollsplan samt ansatsbanor för hopp och kast. Planerna torde av olika orsaker aldrig ha förverkligats.


Hur IIF fick sin början

I början av 1930-talet hade socknens ungdomsföreningar aktiverat verksamheten på idrottens område och det blev snart tal om en gemensam organisation för tävlingsverksamheten.  Under 1933 utarbetades stadgar för en samordnande verksamhet, som närmast siktade på en takorganisation för ungdomsföreningarna. Under följande år förekommer namnet Ingå Idrottsring i tävlingssammanhang endast i interna tävlingar mellan socknens ungdomsföreningar. Man tävlade i skidning, friidrott och simning.

Det egentliga konstituerande mötet hölls i kommunalhuset den 20 januari 1935. Till mötet hade infunnit sig representanter för Täkter Ungdomsförening, Hembygdens Vänner i Gölviken samt Ingå Ungdomsklubb. Där beslöt man officiellt att bilda Ingå Idrottsring och till föreningens första ordförande valdes Ivar Björkman från Hembygdens Vänner. Till övriga styrelsemedlemmar utsågs Artur Grönholm, Emil Holmbom, Sven Karell samt Nils Österman. Förutom de närvarande föreningarna hörde även Barösunds Ungdomsförening samt Fagervik Ungdomsförening till ringen.

Trots att ungdomsföreningarna bildade ringen noterades även enskilda personer som medlemmar i föreningen. Vid starten registrerades totalt 100 medlemmar sålunda, att Täkter UF anmälde 30, Ingå UK 30, Hembygdens Vänner 20 samt Barösunds UF 20 medlemmar.

Under hela 1935 tävlade man dock fortfarande endast inom sin egen krets. Undantaget utgjorde orienterarna, som 1934 och 1935 deltog i SFI-mästerskapen. År 1934 tävlade man som representanter för ungdomsföreningarna. Täkter Ungdomsförenings idrottssektion var redan medlem i SFI under namnet Täkter IK. Följande år anslöt sig Ingå Idrottsring till förbundet och därför kunde man representera Ingå IR i mästerskapen 1935. Stadgarna godkändes av justitieministeriet i december 1935. Däremot deltog många av idrottsringens medlemmar i skyddskårens tävlingar, då de flesta var medlemmar inom densamma.

Efter ett par år verkar det som om den första ivern lagt sig och det finns inga noteringar om styrelseval eller dylikt efter de två första åren. Dessutom stupade två av styrelsemedlemmarna, Artur Grönholm och Sven Karell under vinterkriget, som även det förorsakade avbrott i verksamheten.

Efter krigen försökte man återuppliva verksamheten och Ingå Idrottsförening kallade såväl gamla som nya medlemmar till årsmöte den 15.3.1945. I puffen senare var dock föreningens namn ändrat till Ingå Idrottsring. Dessvärre visade det sig att man glömt att registrera den nya föreningen, men det nya namnet användes dock allmänt. Det skulle dröja till 1966 innan man gjorde en officiell namnändring till föreningsregistret. Däremot blev de gamla stadgarna från 1935 i kraft, dvs. där ungdomsföreningarna  fortfarande stod som medlemmar. Först 1973 fick man tidsenliga stadgar för föreningen.


Sektionerna

Under perioden före krigen tävlade man i de olika idrottsformerna utan att man organisatoriskt var indelade i olika sektioner. Det var först efter  nystarten  som man utsåg ordförande och medlemmar som skulle handha ansvaret för de olika idrottsformerna inom föreningen. De första sektionerna grundades i slutet av 1940-talet.


Badminton

Vid årsmötet i januari 1958 bildade man en sektion för badminton och dess första ordförande var Holger Mangström. Man skrev in sig i Finlands Badmintonförbund och de första åren deltog man också i några tävlingar i Helsingfors. Någon större framgång kan dock inte noteras. Därefter var det slut på det roliga och sporten har därefter idkats närmast i motionssyfte. Sektionen lades dock ned 1960.


Bollsporter

Den sektion som i dag går under namnet bollsektionen startade som en fotbollssektion 1947,
men föll bort redan följande år. Sektionen återuppstod 1959. Förutom fotboll idkades volleyboll under åren 1982-1995 där man deltog i seriespel. Även tennis har funnits på programmet men endat i form av motionssport.


Fotboll

Som tidigare nämnts startade fotbollen på allvar 1959. Man anslöt sig till Finlands Bollförbund och under åren 1960-62 deltog man i dess distriktsserier. Sedan följde en paus i verksamheten och när man med stor iver startade pånytt 1972 hade man även juniorlag med i bilden. Seniorerna spelade i distriktsserien endast 1975, men 1976 hände ingenting. Följande år hade man dock ett C-juniorlag med i distriktsserien, sedan var det åter tyst.

Det skulle räcka ända till 1987 innan man pånytt kom med i fotbollsserien då man fick börja i division 5 och snart skulle man också få igång en livlig knatteverksamhet. Redan 1991 hade man kommit så långt att man hade tre lag med i seriesystemet, ett seniorlag samt lag för C- och E-juniorer.

Seniorerna spelade seriespel till 1994, sedan följde en paus på två år. När man åter fick ihop ett seniorlag 1997 hade seriesystemet utvecklats så att man fick starta från division 6, men redan 1999 var man med i division 5. Seniorfotbollens största problem är att få ihop tillräckligt många spelare och 2005 blev seniorlagets sista år med seriespel.

Däremot har man jobbat hårt med knattefotbollen och antalet spelare har ökat hela tiden. Redan år 2000 hade man över 100 registrerade spelare. Till en början var det endast pojkar som spelade, men 1998 hade man ett flicklag med i serierna, tyvärr blev det dock den enda säsongen.  Beroende på säsong har man haft 4-6 lag i elden. Man har också deltagit i många olika forbollsturneringar runt om i landet och några gånger även i Sverige.

De äldsta juniorerna har utmärkts sig genom att några spelare blivit uttagna till distriktslagen.

Ett vanligt problem inom alla idrotter är att få tag i ledare, så också inom fotbollen. I detta sammanhang bör nämnas Åke Sjöström som i början av 1990-talet fick igång fotbollen på allvar, Anders Söderlund tränade det mest framgångsrika laget inom föreningen, Leif Helander var både spelare,  tränare och främst domare, Juhani Kytömäki införde den individuella teknikträningen och Hannu Koistinen, som verkat som tränare under många år, införde futsalen som vinterträning.

Efter att man införde teknikträningen har föreningens representanter börjat förekomma i resultatlistorna. År 2009 var det verkliga genombrottsåret när Max Arnkil vann och Robin Sid blev trea i mästerskapen för Nylands distrikt i klassen 15 år.  Max Arnkil  var dessutom 7:a i FM i Karleby.


Innebandy

I mitten av 1990-talet tränade ett gäng entusiaster innebandy i finska skolans gymnastiksal under ledning av Ari Paavola. Inom kort införlivades verksamheten i Ingå IF och man bildade en egen sektion. Man gick också med i Finlands Innebandyförbund som grundats så sent som 1985. Så småningom började man delta i turneringar och också spela distriktsseriematcher med såväl ett seniorlag som ett flertal juniorlag. Bland aktiva tränare kan nämnas Jani Pelkonen, Heikki Pelkonen samt Christian Hindersson.

Verksamheten upphörde i slutet av 1990-talet, men fick en nystart 2003. Under några år hade då ett kompisgäng samlats i Kyrkfjärdens skolas gymnastiksal för att spela tillsammans mest på skoj. Pojkarna tyckte dock att man kunde börja spela  innebandy ”på riktigt” och först funderade man på att grunda en egen förening, men snart beslutade man sig för att återuppliva den insomnade verksamheten som en egen sektion inom IIF. Redan samma år gick man ånyo med i Finlands Innebandyförbund och seriespelet startade samma höst i division 6.

Första säsongen klarades av med heder och laget steg till division 5. Där klarade man sig någorlunda och säsongen 2007-2008 kom laget på andra plats i sin serie och kvalade för division 4. Man förlorade dock efter förlängning och straff-slag. På grund av att ett annat lag slutade fick man ändå en plats i division 4.

Under säsongen 2008-2009 placerade sig laget på sjunde plats av tio lag och hölls sålunda kvar i division 4. Nu har också antalet aktiva spelare ökat så pass mycket att man inför säsongen 2009-2010 anmält ett andra lag, som spelar i division 6. Detta lag består av yngre spelare. Något rent juniorlag har man ännu inte deltagit med.

Drivande krafter vid nystarten var Roger Lindström och Patrik Hakanen. Sedan hösten 2005 har Ralf Hållfast verkat som lagets tränare.


Tennis

Den vita sporten utövades några år i början av 1980-talet  efter att tennisbanorna i kyrkbyn färdigställdes. Man grundade även en tennissektion vid samma tidpunkt. Någon alltför livlig tävlingsverksamhet kan man inte redovisa för och idrottsformen har närmast förblivit en motionssport. 

Volleyboll

Genom att man fick tillgång till Imatran Voimas kupolhall i Joddböle började man spela volleyboll där och 1982 anmälde man sig till Volleyboll-förbundet för seriespel. Under några år höll man till i division fyra. Sedan blev det division 5 i flera år. Några år var man väldigt nära att stiga till division 4, men lyckan stod inte spelarna bi. Snart var dock seriespelets saga all och 1995 blev sista året med seriespel. Under åren 1988-1993 fick man även ihop ett damlag, som spelade i division 4 med varierande framgång.


Cykling

Cykelsporten hade en kort glansperiod i föreningens historia. I slutet av 1930-talet intresserade sig några cyklister för sporten och det var troligtvis ägaren till Vahrs och Brännbollstad, Artur Schwalbe, som genom att donera ett vandringspris fick igång tävlingsverksamheten. Det första loppet arrangerades 27.6.1937 och fick ett tiotal Ingåbor att hoppa i cykelsadeln och delta. Därefter deltog man i olika tävlingar i Västra Nyland och ställde t.o.m. upp i distriktsmästerskapen. Även påföljande år fortsatte ivern och de mest framgångsrika pedaltramparna var Erik Grönholm, Ragnar Grop och Robert Sontag.

År 1948 fick föreningen den äran att arrangera DM på cykel. Första dagen trampade man 10 km och andra dagen 100 km, som utgjordes av 14 varv, den s.k. Bredslänken. Ingen från arrangörsföreningen deltog. Året därpå grundade man en cykelsektion med Sven Kvarnström som ordförande. Han var själv aktiv cyklist och tränade tillsammans med de kända västnyländska cykelprofilerna Olof Westerlund från Tenala och Olgert Rusetsky, som tävlat för IK-32 men flyttat till Karis. Verksamheten blev inte vad man tänkt sig och sektionen lades ned 1953.


Friidrott

Ända sedan starten har friidrotten funnits med på programmet och friidrotten är också den idrottsform som under årens lopp bidragit till de största föreningsframgångarna ur ett nationellt perspektiv.

Som tidigare nämnts har man sysslat med denna idrottsform långt innan föreningen bildades och särskilt kamperna mellan ungdomsföreningarna tilldrog sig stort intresse. Första deltagare utanför den egna kretsens tävlingar torde ha varit Gösta Nyman, som deltog i DM i terräng 1935 och slutade som fyra, men tävlade då för Täkter IK, som var medlem i SFI. Föjande år tävlade han för Ingå Idrottsring och slutade femma. Samma år startade även klubbkamperna (sockenkamperna) mellan Sjundeå och Ingå och därpå följande år deltog man för första gången i Svenska Finlands Idrottsförbunds idrottsdag, som var en poängtävling på hemmaplan mellan förbundets föreningar. Förutom Nyman hörde även kastaren Henrik Forsman till de mer framgångsrika på 1930-talet.

Efter krigen dök brödena Jarl, Bjarne och Per-Erik Wikström upp. Jarl gjorde dock sina bästa resultat då han representerade Karis IK. Vid decenniekiftet var det främst två starka gossar, som syntes i prislistorna, nämligen Holger Mangström och Runar Westerholm och litet senare ytterligare en kastare i Karl-Erik ”Pelle” Illman. Även naturbegåvningen Jerker Enberg visade framfötterna främst som sprinter och längdhoppare.

På 1960-talet började det hända saker och ting och representanter för Ingå IF syntes i allt större sammanhang. Det var bland andra mångsysslarna Johan Lindholm, Bjarne Holmbom, Risto Rekola och Stig-Olof  Nordström. Dessutom fick man ihop bra stafettlag på litet längre sträckor genom att Hans Dahlberg, Stig Danielsson, Sven-Erik Enberg, Bengt Wassholm och Reino Wasström, som alla gjort sig mera kända som skidlöpare och orienterare, var aktiva även på kolstybben. Senare skulle också Stig Österholm göra sig känd närmast på medeldistans.

Följande decennium blev ett genombrott för föreningens damfriidrott. Först ut var Monica Baarman, som med sina fina löpningar ofta förekom i resultatlistorna både i DM och SFIM, samt uppnådde en 11:e plats i FM på 18-åringarnas 3000 m. Efter två säsonger i Ingå IF flyttade hon till Helsingfors för juridiska studier och därmed också till Helsingfors IFK. I slutet av 1970-talet dök även mångkamparna Camilla Rönnqvist och Lena Malmberg samt Anette Holmström upp. Redan tidigare hade Lenas bröder Robert och Kaj Malmberg synts flitigt i spalterna med många fina placeringar liksom även kastaren Anders Wickström. Alla dessa dominerade 1980-talet. Dessutom fick man fram några lovande kastare som Anders Rosenqvist och Tommy Söderholm. Den senare skulle även som tränare göra Ingå till en känd släggkastarförening. Bland damerna syntes även Marina Grönholm.

År 1989 noterade man en av föreningens förnämsta framgångar på löparsidan, när laget Agneta Holmström, Martina Husman och Sara Carlberg kom på andra plats på 3x800m för 16-åringar vid stafett FM i Villmanstrand.
1990-talet producerade föreningens troligtvis bästa friidrottare genom tiderna, Magnus Holmström. Dessutom dök det upp ytterligare två ”landslagsmän”, nämligen Sara Carlberg och Mikaela Gustavsson. Bland övriga framgångsrika idrottare kan nämnas släggkastarna Bengt Holmström och Henrik Lohman samt löparen Martina Husman, som också skördade lagrar i skidåkning.

Det nya årtusendet skulle se Ingå IF första gången som elitklassförening, vilket skedde 2006, då man var 63:e bästa förening i hela landet. Nya förmågor som bidrog till detta var bl.a. Magnus Arnkil, Nina Illman, systrarna Malin och Cindy Manelius, Anna Julin samt Johanna Hagström.

Tävlingsarrangemang

På grund av rådande  planförhållanden har inga större tävlingar kunna anordnas. Förutom klubbkamper har endast ett NÅID-mästerskap i mångkamp arrangerats 1963.

Föreningen har alltid haft goda kastare och 1988 startade man en kastkarneval, som sedan hållits varje år med undantag för året då sportplanen renoverades. Karnevalen har rönt stort intresse både inom och utom distriktet och under årens lopp har man uppnått en hel del goda resultat, t.o.m. ett finlänskt rekord. Deltagarantalet har varierat och grenprestationerna har rört sig mellan 200 och 350.

Efter att motionsbanan blev klar har man även kunnat arrangera DM i terräng 3 gånger.

Vid två tillfällen har man varit med om att arrangera finländska mästerskap. Detta skedde tillsammans med Västra Kretsens övriga föreningar och gällde FM för 22-åringar 1997 och FM i stafett 2002. Vid båda tillfällena östes beröm över arrangemangen, vilket visade att förmågan att arrangera stortävlingar finns. Båda tävlingstillfällena gick av stapeln i Lojo. För övrigt har man deltagit i arrangemangen av både DM och SFIM tillsammans med en eller flera av Västra Kretsens föreningar.

Samarbetet med Sjundeå IF och Virkby Start inleddes med ett gemensamt arrangemang av NÅID-mästerskapen för seniorer på Virkby plan 1968. Därefter har man sedan 1978 anordnat sk samarbetstävlingar mellan berörda föreningar så att arrangörsskapet ambulerat. Denna samarbetsform firade 30-årsjubileum 2008.

Klubbkamper

Västankvarnloppet, som löptes med start och mål i Västankvarn och var på drygt 10 km arrangerades under åren 1981-1995. De flesta åren löpte man runt Linkullasjön medan man de sista åren förlagde loppet ner mot väg 51. Deltagarantalet varierade men minskade klart under 1990-talet.
Under årens lopp har man arrangerat en mängd kamper mot andra föreningar. Det började ganska snart med en kamp mot Sjundeå IF och denna blev en tradition under många år.
Under årens lopp har klubbkamper utkämpats mot bl.a. Idrottsklubben-47, Karis-Svartå IK, Tenala IF, Virkby Start och Österby SK. I samband med SFI:s B-serie har man dessutom mött Skogby IK, Ekenäs IF, Fiskars IF samt Pargas IF då Ingå IF vann kretsfinalen.
Föreningen deltog också alltid i den av Västra Kretsen arrangerade pojkcupen. Dessutom deltog man två gånger i den nutida SFI-serien  i en allians tillsammans med Sjundeå IF och Virkby Start. Man lyckades så bra att man fick åka till finalen i Mariehamn både 2006 och 2007.


Orientering

Orienteringen har funnits med på programmet från början. Orienterarna var också de första som deltog i ett förbundsmästerskap. Redan första året blev föreningen trea i lagtävlingen i Svenska Finlands Idrottsförbunds mästerskap. Laget bestod av Alvar Ginman, Ivar Björkman samt Gunnar Westerholm. När Martin Danielsson efter krigen återvände till socknen blev det fart på orienteringen. Han såg till att kurser i orinteringens ädla konst föranstaltades och allt flera rycktes med i den idrottsformen. Den första kursen hölls i maj 1948 i Täkter med den kända banläggaren Einar Tuhkonen som ledare. Hela 35 glada och hurtiga ungdomar deltog. Ett år senare hölls ytterligare en kurs och nu började IIF:s orienterare allt mer synas i resultatlistorna.

De främsta orienterarna på 1930-talet var Ivar Björkman, Artur Grönholm, Gunnar Westerholm och Alvar Ginman. På 1940-talet dök Gunnar Nyberg upp och även bröderna Per-Erik och Bjarne Wickström visade framfötterna. Martin Danielsson, som ledde orienteringen, placerade sig i topp i många mästerskap för oldboys. Sedan dök namnet Lindholm upp i listorna, dvs bröderna Carl-Gustaf, Carl-Henrik, Gunnar och Lars-Henrik. Övriga namn var Bo-Gustaf Franzén, Stig Danielsson och Erik Ekberg.
Därefter blev det mera tunnsått trots att de flesta gamla namn fanns kvar om ock i äldre klasser. På 1970-talet  återfinner man namn som Bruce Bergström, Jerker Biström, Siv Dahlberg och Viola Holmström i annalerna.
Orienteringens era inom föreningen tog slut 1978 då verksamheten togs över av den nybildade föreningen OK Orren genom en sammanslagning av orienterare från Sjundeå och Ingå.

Jukolakavlen

Föreningen har deltagit 18 gånger i Jukolakavlen mellan åren 1950 och 1978. Bästa placering är en 33:e plats 1955. Om man räknar placering i förhållande till antalet lag, som kommit i mål, uppnåddes bästa placering även 1955 då man lämnade 71% av lagen bakom sig. Laget bestod av följande löpare: Gunnar Nyberg, Lars-Henrik Lindholm, Carl-Henrik Lindholm, Martin Danielsson, Erik Ekberg, Stig Danielsson samt Carl-Gustaf Lindholm. Nämnas bör att laget låg på 12:e plats efter två etapper. Åren 1975 och 1976 kom man också på den bättre hälften av deltagande lag.

Tävlingsarrangemang

Det första stora arrangemanget i orienteringssammanhang var Västra Nylands Idrottsdistrikts mästerskap 1950. Starten var förlagd till trakten av Mossaböle och målet fanns i Västankvarn. Följande arrangemang var även ett DM, men nu Nyland-Åbolands ID:s mästerskap. Detta skedde 1958 och platsen var Björkudden. Banläggare var nu bröderna C-G och C-H Lindholm. Tidningen Västra Nylands utsände berättar att deltagarna samlades utanför kyrkan där föreningens ordförande Martin Danielsson hälsade välkommen. Därefter höll pastor Bo-Göran Öblom en kort morgonandakt, varefter man förflyttade sig till tävlingsplatsen. Banläggarna fick beröm för utmärkt dragna banor och belönades med varsin pokal. Till detta DM var 172 deltagare anmälda, av vilka 143 startade.


Simning

Simning idkades på 1930-talet främst inom ungdomsföreningarna, men efter att idrottsringen bildades, hade man även simning på programmet. Några tävlingar i idrottsringens namn finns inte dokumenterade. Däremot försökte man bilda en specialförening för simning, men detta företag rann ut i sanden. Viktigaste tävlingsplatsen var Vålö utanför kyrkbyn. Efter krigen idkades fortfarande simning som tävlingssport men uppgifterna härom år väldigt få. På 1940-talet fanns notiser om kvalificeringstävlingar för sockenpokalen, men att man deltagit däri finns inte bekräftat. Senare grundades en egen simsektion inom idrottsföreningen med John Grop som ordförande, men denna upplöstes 1953.


Skidning

Skidåkningen har alltid legat Ingåborna varmt om hjärtat och terrängen i socknen har bjudit på omväxlande utflykter. Därför har också skidsporten hängt med från början, först i ungdomsföreningarnas regi och sedan i idrottsföreningens regi. I början var det kampen mellan ungdomsföreningarna som lockade, men så småningom deltog man också i tävlingar utanför socknen.
Det fanns egentligen ingen som helt och hållet specialicerade sig på skidning utan man höll på med alla möjliga grenar, främst orientering och friidrott. Det var först på 1960-talet som det började dyka upp specialister på skidor med bröderna Wassholm i spetsen. Visserligen hade Sven Wikström dominerat på hemmaplan, men hans framgångar kom först i veteranklasserna. Under några år förstärkte Reino Wasström föreningen, men han tävlade annars för andra föreningar innan han kom tillbaka som oldboys.  Tack vare att man på 1960-talet hade flera jämnstarka åkare, klarade man sig rätt hyfsat i stafetterna med bl.a. en tredje plats i FSSM samt en hel del medaljer i DM inklusive några guld. För övrigt hade man några lovande juniorer som Leif Grönholm och Anders Högström.
IK Trissan bildades 1982 och då gick några från det gamla gardet över till den nybildade föreningen, bl.a. bröderna Wassholm och Reino Wasström.

Senare dök några lovande damjuniorer upp såsom Martina Husman och Malena Lindroos, båda bytte dock förening i övre junioråldern. I dag är den mest lovande junioren Erik Haajanen, som är i topp förutom skidning även i löpning och orientering.

Tävlingsplatser

I början tävlade man oftast invid ungdomsföreningslokalerna eller folkskolorna. På 1950-talet började föreningen använda Hembygdsgården som centrum för sina tävlingar. I och med att större mästerskap arrangerades vid Västankvarns lantbruksskolor, blev detta ett tävlingscentrum många år framöver.
I Vassböle hade man ordningsställt  banor, som skulle visa sig vara ändamålsenliga för tävlingar, men några större arrangemang går inte i dagens läge att arrangera där på grund av att de sociala utrymmena är begränsade. Med Ruben Wasström i spetsen har man dock kunnat dra banor som tillfredställer även kräsna åkare.
I mitten av 1970-talet påbörjades projektet ”motionsbana”, som i början var en motionsslinga på 1,2 km, Sedan har man successivt förbättrat banan och idag har man en slinga på 2,5 km med spår för både klassisk och fri stil och som är upplyst så man kan träna och tävla även efter mörkrets inbrott. Här finns även sociala utrymmen och banan har varit en lämplig plats för ungdomsskidningar.

Tävlingsarrangemang

De första distriktsmästerskapen Ingå IF arrangerade försiggick i Västankvarn 1950. Över 100 anmälningar resulterade slutligen i 84 deltagare fördelade på 3 klasser. Följande DM avklarades 1958 och gällde stafetter. Denna gång hölls tävlingarna i Svartå på grund av snöbristen detta år. Sedan följde DM 1966 också det med tävlingscentrum i Västankvarn. Denna gång föll allt så väl ut, att man fick till uppgift att ordna Finlands Svenska Skidförbunds mästerskap på samma plats redan följande år. I FSS:s årsberättelse hittar vi följande kommentar: ”Arrangörerna gynnades av strålande vinterväder och arrangemangen löpte perfekt. Terrängen var omväxlande med goda banor och tävlingsplatsen i Västankvarn är ett lyckat skidcentrum för bygden”.

Sedan blev det ytterligare ett DM i stafett 1972 i Svartå samt individuellt 1976. Det skulle dock räcka 19 år innan följande förbundsmästerskap arrangeras i Västankvarn 1986 och nu ställdes helt andra krav på arrangemangen. Man kan gott påstå, att förbundsmästerskapen på skidor är det största idrottsevenemang som någonsin arrangerats  i Ingå.

Västnyländska femmilen

Västnyländska femmilen startade 1976 och redan de första åren hade man närmare 200 deltagare. Tävlingarna har hållits i Västankvarn, Svartå samt under de senaste åren i Vassböle. Deltagarantalet har varierat från de närmare 200 till 39 då det var som minst. Flera gånger har NÅID-mästerskapen på 50 km arrangerats i samband med tävlingen, men motionsklassen har oftast redovisat för det största antalet skidlöpare.


Skidskytte

Skidskyttet i sin nuvarande form kom till Finland i slutet av 1950-talet och de första FM-tävlingarna anordnades 1959. Redan 1960 arrangerades de första officiella FSS-mästerskapen. Skidskyttet bildar ett separat förbund i Finland medan det på finlandssvenskt håll lyder under Finlands Svenska Skidförbund. Inom Ingå IF har skidskyttet verkat som en egen sektion sedan 1978.

Redan 1963 dök de först Ingåborna upp i resultatlistorna i och med Carl-Gustaf Westerholms andra plats och Sven-Olof Wikströms tredje plats i DM. Dessutom var Westerholm femma i FSSM. På 1970-talet dök Hasse Dahlberg upp och började dominera prislistorna. Samtidigt började man även införa löpskytte (eller springskytte som det heter i Sverige) på somrarna, där även Ingå IF höll sig väl framme. Övriga skidskyttar som placerade sig var Sven-Erik Enberg och Eddy Bäckman. I slutet av 1970-talet fick man fart på juniorverksamheten och sådana som bröderna Kaj och Robert Malmberg samt Juhani Sundgren och Tor-Björn Starck tog hem medaljer på distrikts- och förbundsnivå.
Tio år senare skulle man åter få fram några lovande juniorer såsom Kjell Dahlberg, Anders Högström och Tony Lindgren, men även i detta fall tog gnistan slut i junioråldern. Under de senaste åren har närmast Pekka Kangasharju med sonen Mikael samt Carl-Johan Wasström och Dan Öhman varit de som främst synts i resultatlistorna.

Skidskyttet har aldrig varit en stor sport i vår landsända och utövarna är få. Ingå IF har en fördel då man genom att dra en slinga från motionsbanan till Ingå skjutbana kunnat bjuda på relativt goda förhållanden för både skid- och löpskytte. Otaliga är de timmar skidskyttarna satt ner på förbättrandet av förhållandena. Detta har också lett till att man fått arrangera flera krets- och DM-tävlingar.

Sedan 2008 är skidskyttesektionen en del av skidsektionen.


Tyngdlyftning

Ingå har alltid haft starka gossar, vilket närmast tagit sig uttryck i goda kastare på friidrottssidan, men att ståta med ett mästerskap i tyngdlyftning inom SFI är inte fy skam. Tävlingsformen har aldrig varit officiellt på föreningens program. Axel Nordström var den som började träna tyngdlyftning enligt egna metoder. Detta ledde 1948 till ett SFI-mästerskap i klassen under 82,5 kg med sammanlagda resultatet 262,5 kg. Han lyfte 80 kg i press, 80 kg i ryck samt 102,5 kg i stöt. Han upprepade bedriften följande år, men då i IK-32:s färger.
Någon ytterligare verksamhet på tyngdlyftningsfronten har inte funnits i föreningens historia.


Damkommitté

Ända sedan  nystarten efter krigen har man tillsatt en grupp som handhaft  trakteringen vid olika tillfällen, som föreningen anordnat. I början talade man om damsektionen, men namnet ändrades senare till damkommitté. Kommttén upphörde 1989 och efter det har varje sektion skött motsvarande uppgifter.


Övriga sektioner

Förutom ovannämnda har föreningen under olika perioder haft en festkommitté, en motionssektion samt en pojksektion.

…....

Texten baserar sig i första hand på den historik som Torsten Lindquist sammanställt i häftet ”Ingå Idrottsförening r.f. 75 år. Sammandrag över verksamheten 1935-2009”.

Ingå1